känner i hela kroppen att det är över på riktigt nu..
känns förjävligt.. och man ska fan inte gråta över sånthär.
men ändå grinar jag på mitt sätt (utan tårar).
ett halv års kämpande helt utan mening.. eller?
kanske var det ändå värt.. men jag tvivlar på det.
måste bara tänka att det blir bäst såhär..
tänka på hur jävla mycket du faktiskt sårat mig..
tänka på hur mycket jag sårat mig själv över dig..