.. menar det. som nån jävla psykisk störning så finns du alltid där. med mig i allt jag gör. och jag klarar inte av de. försöker sätta en ''spärr'' på mina tankar på dig. men den funkar inte. vill inte tänka på dig. det var ju så länge sen nu men ändå känns de som igår. och jag hatar att du har mig i din hand, för du släpper mig inte helt och jag klarar inte av att slita mig loss, det vet du oxå. jag försöker släppa dig, men på en sekund så har du mig igen. som ett beroende har du blivit för mig och jag kan inte ha det så. jag kan inte vara beroende av dig. det jag vill helst är bara att glömma dig helt, men orden och känslorna för dig finns ju kvar där. och tankarna på hur det skulle ha varit om jag fortfarande fått ha dig i mitt liv äter upp mig inifrån. men jag älskade dig, och du lärde mig vad kärlek kunde va. men nu önskar jag bara att jag kunde få glömma..