sitter och lyssnar på introt till kent - mannen i den vita hatten. tycker inte om kent särskilt mycket men själva introt väcker känslor som jag glömt att jag hade. mina ögon är nära till tårarna vilket dom varit nästan hela veckan.. kan inte riktigt säga vad det beror på.. kanske en okänd allergi, en kommande förkylning eller bara det att mina ögon inte gråtit på så länge så att dom känner att det är dags. jobbigt med tanke på att jag faktiskt inte Kan gråta. på ungefär 2 år har jag endast pressat fram kanske 5 tårar, och bara det har varit en stor ansträngning.
och sanningen är den att jag avundas människors tårar,
vissa människors sätt att kunna prata om sina känslor och låta någon ta del av hela ens hjärta.
men sådan kommer jag aldrig bli. min älskling har ett hjärta av snö.