en in och en ut.
från att ha varit den dära personen med det lilla extra, den dära personen som den där andra personen alltid skulle finnas för till att bli en person som inte är värd ens 5 minuter för ett vardagligt ''tjena, hur mår du? jaha, varför mår du dåligt?'' går fort.
en in och en ut.
i den dära sekunden den dära ena åker ut då duger man, då är man ju så underbar som finns och man stöttar den dära personen vars ena precis åkt ut, tills man själv inser att man blivit den nya ena som åkt ut.
''jaha jaja, den ena är tillbaks, jaha, då får man väl säga grattis''
aldrig finns det en in och en kvar.
det finns alltid bara plats för en, har vi människor det så stressigt att vi inte är kapabla till att prioritera flera personer samtidigt?
näe tydligen inte..