jag älskade dig, om jag känner efter är det självklart att jag fortfarande gör det.
och jag vet inte om det är hormonerna eller helt enkelt smärtan av att förlora dig som sprungit ifatt mig.
men känslan är där igen, den sitter i varje andetag än en gång. hur ska jag klara mig en gång till?
känslan som sätter sig som en spärr, den låter mig inte andas, det är ingen liten klump i halsen.
det är som en tumör som börjar där och tar sig över hela kroppen.
allting blir overkligt, allting som är självklart förvandlas till ett miljon-bitars-pussel som är omöjligt att tyda och sätta ihop.
allting jag är säker på förvandlas till aska i mina händer och faller genom mina fingrar.