att det gör ont i mig, det står jag ut med.
att jag är tom och inte klarar av mina känslor, klarar jag.
att jag är trasig och känner mig bortom allt va räddning heter, det kan jag leva med.
men att stå på en väg med sin närmsta vän i famnen som är iskall och gråter ostoppbart,
att sitta brevid en människa som betyder mer än möjligt med tomma svarta ögon som vattnas,
att prata med en människa så enormt trasig och veta att man själv hjälpt till med trasigheten - en människa som haft hoppet kvar i sin hand som jag sedan tagit och krossat totalt, det gör så jävla ont, ondare än allt som svider tillsammans.