på ena sidan står det självklara, det uppenbara, det som vore så jävla bra för mig.
på andra sidan står det suddiga, det oklara, det som skär mig i bitar.
det borde inte vara en fråga ens, för frågan har ett självklart svar.
det som skrämmer mig är att jag när som helst skulle välja den oklara sidan, den felaktiga sidan.