kentuckyfriedcock

jag vill laga alla.
jag vill ta allas trasiga själar, plocka upp delarna från djupet och klistra fast dem, häfta ihop dem.
och era skärvor ska inte längre skära sönder era själar.

att det gör ont i mig, det står jag ut med.
att jag är tom och inte klarar av mina känslor, klarar jag.
att jag är trasig och känner mig bortom allt va räddning heter, det kan jag leva med.
men att stå på en väg med sin närmsta vän i famnen som är iskall och gråter ostoppbart,
att sitta brevid en människa som betyder mer än möjligt med tomma svarta ögon som vattnas,
att prata med en människa så enormt trasig och veta att man själv hjälpt till med trasigheten - en människa som haft hoppet kvar i sin hand som jag sedan tagit och krossat totalt, det gör så jävla ont, ondare än allt som svider tillsammans.

det är lätt att drömma sig bort.
men när man börjar drömma är det svårt att vilja hålla sig kvar i verkligheten.
och du var sötare än dom men jag slängde bort dig igen, jag slängde bort någon slags vän.
jag drömmer om vår, 15+ grader, vårsol och gröna gräsmattor.
jag drömmer om den första lilla vårsolen som ger ett litet tecken på dens närvaro i ansiktet.
jag drömmer om långa promenader med vårmusik i ipoden.
jag drömmer om att vara sådära lycklig hela tiden.
men sedan känner jag efter och jag är lite sådära lycklig ibland redan nu.
du måste vara sjuk, sjuk, sjuk, sjuk, du måste vara blind, blind blind blind ja du måste vara blind, för du kan inte se när löven faller ner, hur ful jag e.

när man kommer på sig själv med att tänka tankar som ''hm, kanske ska man lyxa till det idag genom att istället för att ta en snabbdusch kanske t.om tvätta håret? de är ju ändå min födelsedag imorgon.. ja jag gör nog kanske så då'' eller ''när var egentligen sist jag tvättade håret? ja.. de måste ju vart förra veckan, eller var de längre sen?'' så är det kanske på tiden att man gör något åt det. med dessa ord lämnar jag datan för ett tag och drar mig upp till duschen.

de är de där små sakerna i den annars väldigt gråa vardagen som gör livet till något extra.
det är att ta på sig sina converse som genast blir dyngblöta i den snorhala snön, och en sekund senare är det inte bara skorna som är blöta när man sitter i snön.
det är att dra i sig över tio glas saft och allt vad det leder till (kissnödig, kissnödig och åter kissnödig), springa till bussen och bli helt utmattad men med hoppet om att man kanske ändå hann och inse att bussen redan gått och nästa möjliga buss går en halvtimme senare.
det är att komma hem trött, irriterad och kissnödig och inse att man inte har några nycklar.
det är att skynda sig nerför en blöt trappa+hala skor och ramla och landa på kanten på ryggraden.
det är att tro man har en fri kväll, mentalt förbereda sig för ingenting och senare inse att man har prov dagen efter och inte övat överhuvudtaget.
ja, det är dessa saker som förvandlar en vanlig grå dag till en bäcksvart dag man önskar kunde få ha varit grå.

att få på en härlig tisdag morgon då du är utsövd att nattens oavbrutna och sköna, lagom många timmars-sömn (5 timmars sömn om man räknar bort den sammanlagda vakna tiden som skapades utav allmänna irritationsobjekt av olika slag) få sätta dig ner i sängen och titta på *trumvirvel* tv-shop måste vara det underbaraste som finns. den underbara produkten som alltid är helt nödvändig för överlevnad, det extremt o-monotona upplägget av programmet och pricken över i:et; de inte alls inövade manuset och de fantastiska, engagerade och duktiga programledarna och skådespelarna. fantastiskt.

tillåt mig skratta (eller kanske spy?) åt detta underliga fenomen; tv-reklam.
reklamen om analklåda, hemorojjder och analsprickor (what the...?) fångade mitt intresse speciellt då de hade valt att i slutfinishen lägga in ett stort, fint, trevligt ljug. i slutet kan man nämligen se en kvinna som precis varit inne på apoteket och köpt en rumpsalva? och bär denna i en plastficka då hennes blick möter en mans ögon och sedan kollar ner mot (ja, det är ju en rumpsalva så..) rumpsalvan och ler ett kärleksfullt leende mot denna och sedan mot mannen. nu ställer jag mig därför 3 frågor.
1. varför skulle någon välja att ha en analsalva i en plastficka?
2. varför stannar kvinnan och ler emot salvan i fråga och sedan mannen, är hon stolt eller bara allmänt efterbliven?
3. människan som konstruerade slutet, skulle den själv göra så som kvinnan i reklamen eller vad fick den ens idén ifrån?

när man i sin fick-kalender skrivit in på sitt eget födelsedatum ett litet; grattis mig i kommentar raden, har man då gått över linjen från sanity till bara patetiskhet? eller tror man helt enkelt att man skulle ha glömt detta datum? och att man av ren slump just den dagen skulle kolla i sin fick-kalender och med häpnad inse att det är ens egen föedelsedag? .. njaaae.

jag vill riva upp mig själv.
lämna min kropp för ett tag, låta den obduceras.
för de måste finnas någonting i mig. jag kan inte vara såhär fullkomligt tom.
when you're too numb to cry.

letar efter mina känslor. hittar ingenting. tomheten är allt jag har.
försöker se ner i min själ, men jag hittar bara en svart massa.
är det här jag?
är jag definitionen av tom och känslolös?
ja, det kanske jag är...

på ena sidan står det självklara, det uppenbara, det som vore så jävla bra för mig.
på andra sidan står det suddiga, det oklara, det som skär mig i bitar.
det borde inte vara en fråga ens, för frågan har ett självklart svar.
det som skrämmer mig är att jag när som helst skulle välja den oklara sidan, den felaktiga sidan.

och jo. det svider fortfarande när jag tänker på det.

istället för att skriva nyårslöften (vilka man lätt blir så fruktansvärt besviken av om man inte klarar att hålla sig till) så tänkte jag här skriva ner nyårsmål. någonting istället för att slaviskt försöka följa istället sträva emot.
2010's nyårsmål;
1. börja äta rätt och träna. (ja, självklart börjar vi med något ytligtför att matcha världen i allmänhet, men dock är tanken att jag vill leva ett nyttigare liv. iaf så är tanken liiite så.)
2. istället för att ständigt klanka ner på mig själv och berätta för mig själv att jag inte duger ska jag försöka acceptera mig själv som jag är och försöka ändra på det jag har så fruktansvärt svårt att leva med.
3. inte låta människor pissa på mig och skylla på att de regnar, inte låta människor sparka på mig när jag ligger nere och skylla på att jag redan ligger. (ja, det var en metafor, jag brukar inte låta människor varken pissa på mig, eller sparka på mig när jag ligger ner, faktiskt)
4. helt enkelt försöka göra mig av med de personer som gör mig betydligt mer ont än gott här i livet. (i synnerhet en person..)
5. ta vara på allt vackert i livet och försöka få dem att väga mer än allt de fula.
6. sist men inte minst, våga leva fullt ut. inte pga feghet avstå från att göra saker jag egentligen vet att jag vill.