kentuckyfriedcock

nu är jag så äckligt jävla arg. argare än vad jag varit på länge..
fan hur orkar ni med er själva och varandra?!
usch.. så jävla tråkigt att se, blir så fruktansvärt arg när jag ser vad Du gjort Honom till.
vart fan försvann den trevliga snubben som inte var världens bitch?
vart försvann han som jag en gång faktiskt ansåg som en polare?!
fan spyr på er, ja så arg blir jag.

TACK OCH HEJ ALLA FALSKA IDIOTER.
usch. är så trött. är så trött på hur folk behandlar en.
som om man är skit, ren jävla skit.
ärligt. ni kan fan inte komma och gå som ni vill.
HEJDÅ. ärligt. vill inte ha eran skit. tänker inte höra av mig nå mer.
fuck off.

sitter och lyssnar på introt till kent - mannen i den vita hatten. tycker inte om kent särskilt mycket men själva introt väcker känslor som jag glömt att jag hade. mina ögon är nära till tårarna vilket dom varit nästan hela veckan.. kan inte riktigt säga vad det beror på.. kanske en okänd allergi, en kommande förkylning eller bara det att mina ögon inte gråtit på så länge så att dom känner att det är dags. jobbigt med tanke på att jag faktiskt inte Kan gråta. på ungefär 2 år har jag endast pressat fram kanske 5 tårar, och bara det har varit en stor ansträngning.
och sanningen är den att jag avundas människors tårar,
vissa människors sätt att kunna prata om sina känslor och låta någon ta del av hela ens hjärta.
men sådan kommer jag aldrig bli. min älskling har ett hjärta av snö.

i detta inlägg har jag faktiskt inget att klaga om.
eller jo, visst har jag det. men det är inget jag vill göra.
min visdomsmening: det är svårt när det är svårt.
men idag är det lätt när det är svårt. allt är sådär jobbigt och hopplöst att jag uppskattar allt det lilla.
jag uppskattar F's spontana komplimanger, jag uppskattar trevligt sällskap,
jag uppskattar att hälsa på folk man inte brukar hälsa på, och jag uppskattar söta killar i bilar som frågar vart festen är.
och snart ska jag nog uppskatta min säng också, sovit sjukt lite hela veckan och imorgon blir det upp klockan 8.30.
illa. men vill säga tack till alla människor (som ändå inte läser det här förutom hanna typ eftersom min blogg är hemligast) som faktiskt bevisar för mig att alla människor inte är helhjärtat falska och hopplösa. tack.
ska aldrig mer vara ledsen över hur du får mig att känna,
jag förtjänar mer än ingenting, jag förtjänar något.

väntavänta.. jag känner igen den här känslan.. jag känner exakt igen det här.. DET ÄR PRECIS SOM FÖRUT.
HGJPQHNP. jaja. va väl för bra för att vara sant. fuck it. fuck you.
tänker inte bli behandlad så igen. icke.

17.46
om man kunde se bort ifrån allt det stora, allt det hemska och allt som fick mig/oss att gå sönder,
så skulle jag nog kunna säga att det är underbart nu. du är underbar nu.
men så fungerar det inte riktigt.. för det stora är det som fick dig att bli sån som du är nu.
och det stora och hemska går inte att se bort ifrån, det finns där och får mig att ställa så många frågor,
jag inte riktigt vågar ställa rakt ut än.. är du så som du är nu för att lägga plåster på såren?
för att få mig att se bort ifrån det gapande stora hålet Du skapade? var det värt det?
Än finns det tusentals tårar kvar.
17.54

försöker sola, men är för rastlös idag, för tankspridd.
blir bara att jag ligger i solstolen i 10 minuter för att sedan gå in igen,
för att sedan gå ut och in osv.
skickar konstiga sms som jag vill och inte vill skicka, får kalla och varma tillbaks.
jag är så delad idag, är så arg, samtidigt som jag blir varm utav att se hur mycket du faktiskt försöker.
blir arg på mig själv, kanske är jag för hård? samtidigt som jag blir arg på att jag verkar förlåta för fort.

att det kan vara så svårt att Inte höra av sig.
det borde egentligen vara lätt. bara strunta i att smsa, ringa osv.
ska det vara så svårt? ska det vara så att man ändå sitter och tar upp samma namn på kontaktlistan gång på gång?
att man flippar igenom och alltid fastnar på samma namn?
jag borde kanske ta en paus från mobilen. lägga den ifrån mig någonstans där jag inte alltid har tillgång.
men som sagt.. det borde egentligen vara lätt.

glider. glider ifrån oss.
eller det du kallar oss.
oss är inget mer än bara ett ord just nu.
du och jag, vi är så olika.
vi båda glider, men på helt olika sätt, på två olika plan.
du glider iväg på det plan att du slutar höra av dig, slutar ta tiden till att bara prata.
och jag glider.. iväg känslomässigt.
jag vet att du vet att jag tänker mycket. men du vet inte hur jag tänker..
och du har aldrig riktigt brytt dig. för du blundar.
blundar för dina misstag, mina brister och mellanrummet som finns emellan oss.
om du hade öppnat ögonen kanske du hade sett. men hade allt varit bättre då?
om du hade sett, tänkt och hört allt precis som jag gjort skulle någonting överhuvudtaget vara bra då?
ett och ett halvt år.. och du har aldrig sett, sett mig så som jag ser dig.

sitter och fingrar på mobilen. vill inte skicka sms. gör det iallafall.
det borde finnas sms-avgiftning.
eller så borde man kunna anlita någon som tar ifrån en mobilen varje gång man vill skicka ett sms som man egenligen inte vill. någon som sitter med en linjal och snärtar till en på knogarna varje gång man försöker ta upp mobilen.

det regnar för fullt. men jag vill ut. ut i regnet och gå med mp3n på högsta volym.
vill slippa tänka på allt, bara höra musiken jag älskar och känna regnet mot ansiktet.

det är egentligen otroligt hur mycket vissa folks sätt att vara irriterar mig.
hur orkar ni med er själva?
jag förstår inte hur vissa alltid ska sätta in folk i grupper,
som att man måste vara någonting speciellt. jag kan inte vara bara jag
utan ni måste sätta in mig i ett fack, i en grupp i en pyramid där ni sitter högst..
och sen blir jag så trött på 'gulliga' människor i vilkas ögon det bara lyser ut falskhet.
är det bara jag som ser? är det bara jag som blir så trött på allas 'gumman, sötnos, vännen blablabla'
ord som kanske en gång faktiskt betydde något har blivit bara ord som vilka som helst..
men varför skapades egentligen dessa ord, som vi flesta insett inte finns.
ord som alltid, perfekt, förevigt.
ingenting, absolut ingenting varar förevigt. ändå kastar vi ur oss dessa ord.
är det då konstigt att man börjar tvivla när någon säger 'kommer alltid älska dig'?

att behöva växa upp för fort..
att behöva gå runt med tankar en vanlig 15 åring aldrig ens skulle kunnat tänka sig..
att ha så mycket ansvar för saker man egentligen inte förstår fullt ut..
att ha så mycket ansvar, att ha ansvar för någon annans liv på det här sättet..
vissa säger att det inte är bra för mig. att jag inte borde förgifta min hjärna med sånt..
vissa säger tillochmed att jag tänker för mycket för mitt eget bästa.
jag håller med totalt och inte alls.
jag vill inte vara en 15 årig tjej vars största problem är finnar och vad man ska ha på sig.
samtidigt skulle jag vilja ha möjlighet till att kunna släppa allt det stora och bara vara helt utan ansvar.
men när man hållt ansvaret i sina händer och kännt hur det känns mot sin hud, är det svårt att släppa.
jag vill säga tack till människan som gav mig allt ansvar
som öppnade sig som ingen människa förut öppnat sig för mig
som lät mig förstå saker som hjälpt mig så oerhört mycket
som fått mig att inse att hur illa det än är, hur mörkt mörkret än är så kunde det vart värre, det kunde varit mörkare.
tack.

smile, smile, smile that colgate white smile..

saknar dig så mycket, redan. bara gått en dag.
men saknade dig redan igår efter 5 minuter.
blir så tomt utan dig, jag blir så tom.
men det är ju bra det här. det är ju vad som är bäst.
önskar bara att jag kunde ge dig mer stöd, önskar jag skulle klara av att vara där.
men jag hoppas utav hela mitt hjärta att det är okej. bra vet jag att det inte är, men okej?
min<3

blir så besviken.. kanske lite arg men mest helthjärtat besviken.

You said you're just one in the crowd but your laughter is way to loud.
You feel the darkness rule the light, life is complicated too,
but you know just what to do, the light you give is not in you.
kanske var världen för fin för dig.. men jag saknar dig så det gör ont.

jag trodde att lära sig att älska var det värsta.
har nu lärt mig att lära sig att sluta älska är
det värsta jag någonsin kommer tvingas göra.
I'm still in love with who I wish you were..

det borde kännas bra. så varför gör det inte det?

blöter ner golvet..

som om att ta en trasa, och doppa den länge i hinken med alla känslor, ljusa, mörka, hemska, underbara, sen vrida ur trasan för att  sedan få skäll för att ha blött ner golvet.

ni vet den stunden efter ett bråk? den stunden som kan vara en timme eller flera dagar, veckor och t.o.m månader.
den stunden då man försöker låtsas som att allt är som vanligt.
man försöker prata som vanligt och undviker till max att råka få bråket på samtal.
man försöker le och dölja att bakom ögonlocken så ligger bråket där och tankarna ligger omkring det hela tiden.
den stunden som inte borde vara så svår, den stunden då man kanske istället bara borde vara tyst.
den stunden man kanske borde låta vara just den stunden efter ett bråk.
men istället för att bara låta den vara så försöker vi skjuta den åt sidan och vi bygger upp den falska stunden,
då leénden egentligen bara avslöjar hur fel det är att le.